Smilegropar
Hola! Jag är tillbaks från min resa till systembolaget. Träffade inte bara en klasskompis, utan två! En av dem påminde mig om att vårt betyg från kursen extern kommunikation har kommit. Jag visste ju att den kom i torsdags, men jag har helt glömt bort att kolla!
Men jag blev i alla fall godkänd. Nu har jag bara dom två första kurserna att fixa. Jag tror att det är två inlämningar som ska göras, eller så var det en inlämning och en tenta. Så jävla jobbigt å börja plugga på en tenta nu igen, börja om på noll - när man dessutom bara fick 1½ ifrån godkänt känns minst sagt snopet.
När jag var påväg hem funderade jag på DNA å att mina barn kommer å ta efter mina föräldrar. Så antingen får jag ljusa barn med blåa ögon (jag är inget fan av blåa ögon) eller så får jag en mörk unge som mig. Sen beror det lite på vem jag får barn med också, hoppas bara att han inte bär på arv av blåa ögon!
Något ytligt som jag innerligt önskar att mina barn får här pappas smilegrop. Åh. Jag älskar smilegropar!
Min partner in crime, syster har fått ärva pappas smilegrop. Men hon har inte den av samma sort som honom, hennes är riktigt djup och tydlig medans pappas är lite mer diskret och enligt mig är dom diskreta finast, i alla fall på män.
Och då kan man fråga sig, varför jag inte har min smilegrop? Jag som är lik pappa mest? (Ok, fabbe är också grymt lik honom)
Men jo! Jag haaar självklart också en smilegrop! Självklaaart!
Man ser den inte när jag ler.
Man ser den inte när jag pratar häftigt.
Utan man ser den när jag blir förvånad. Ja på riktigt.
Alltså, jag har min smilegrop på pannan!
Ja! Inte på kinderna, inte hakan, inte under eller runtomkring ögonen, inte ens på näsan! PÅ PANNAN!
Vi har en grannflicka som har smilegropar på alla ställen som man kan ha på ansiktet. Det kaan se lite knäppt ut, men det är ju normalt! Normalt folk har smilegropar där.
Men sen när jag ska ha varit normal? Nej nej. Jag ska självklart ha min smilegrop på pannan.
Jah. Det var mer än nödvändigt för mig å skriva.
Nu ska jag kolla på mina framtida förebilder; bridezillas. Jag varnar er redan nu, flera år iväg - ååå vad jag varnar!!
Herrå!
Men jag blev i alla fall godkänd. Nu har jag bara dom två första kurserna att fixa. Jag tror att det är två inlämningar som ska göras, eller så var det en inlämning och en tenta. Så jävla jobbigt å börja plugga på en tenta nu igen, börja om på noll - när man dessutom bara fick 1½ ifrån godkänt känns minst sagt snopet.
När jag var påväg hem funderade jag på DNA å att mina barn kommer å ta efter mina föräldrar. Så antingen får jag ljusa barn med blåa ögon (jag är inget fan av blåa ögon) eller så får jag en mörk unge som mig. Sen beror det lite på vem jag får barn med också, hoppas bara att han inte bär på arv av blåa ögon!
Något ytligt som jag innerligt önskar att mina barn får här pappas smilegrop. Åh. Jag älskar smilegropar!
Min partner in crime, syster har fått ärva pappas smilegrop. Men hon har inte den av samma sort som honom, hennes är riktigt djup och tydlig medans pappas är lite mer diskret och enligt mig är dom diskreta finast, i alla fall på män.
Och då kan man fråga sig, varför jag inte har min smilegrop? Jag som är lik pappa mest? (Ok, fabbe är också grymt lik honom)
Men jo! Jag haaar självklart också en smilegrop! Självklaaart!
Man ser den inte när jag ler.
Man ser den inte när jag pratar häftigt.
Utan man ser den när jag blir förvånad. Ja på riktigt.
Alltså, jag har min smilegrop på pannan!
Ja! Inte på kinderna, inte hakan, inte under eller runtomkring ögonen, inte ens på näsan! PÅ PANNAN!
Vi har en grannflicka som har smilegropar på alla ställen som man kan ha på ansiktet. Det kaan se lite knäppt ut, men det är ju normalt! Normalt folk har smilegropar där.
Men sen när jag ska ha varit normal? Nej nej. Jag ska självklart ha min smilegrop på pannan.
Jah. Det var mer än nödvändigt för mig å skriva.
Nu ska jag kolla på mina framtida förebilder; bridezillas. Jag varnar er redan nu, flera år iväg - ååå vad jag varnar!!
Herrå!
Kommentarer
Trackback
