världens längsta helg
Vi hade tänkt att fylla den här helgen med massa skratt och minnen. Istället blev det det motsatta.
Vi fick beskedet strax efter midnatt på fredan och gick upp till mig direkt och försökte få i oss ett par timmars sömn. Det var fortfarande helt overkligt.
Det gick inte ens att gråta. Det var ju inte sant.
Lördagmorgon gick vi för att äta frukost på en närliggande kafeteria och begav oss senare mot ICA för att handla det som var nödvändigt till hemresan.
Fortfarande så kunde ingen tro på det som hade hänt.
Tills min mamma ringde mig i ICAkön.
Sju hugg.
Tårarna spruta ut mitt i ICAkön. Folk vände sig om men ingen brydde sig särskillt mycket.
Den första biten av hemresan satt vi och bara grät.
Men fortfarande så kunde ingen riktigt tro på det.
Vi kommer hem och byter om till svart.
Åker hem till familjen för att försöka visa stöd, men det går inte riktigt...
Ingen förstår att det är sant. Inget sånt ska väl kunna ske?
Man försöker att inte tänka på det, men det går inte. Man känner sorgen runt hörnet hela tiden...varje gång man ser bilden så är det, som någon annan beskrev det, som att få en hink med iskallt vatten hällt över en.
Mina tankar går till familjen de närmaste dagarna. Vila i frid, kära barndomsgranne.
Tänkte på dig när jag hörde, hoppades att de inte var någon du kände. Jag känner med dig vännen...
