musik genom åren
Från alla första början lyssnade jag enbart på pop. Jag älskade ALLA pojkband. Jag kände liksom en skuld mot dem, måste älska alla. Eller inte att det var ett måste, utan... det blev bara så! Mitt rum var FULLT med massa pojkar på väggarna. Speciellt Westlife.
Det enda bandet som jag inte avgudade och lyssnade överdrivet på var faktiskt Backstreets Boys. Jag vet, konstigt. Men älskade man Spice girls så mycket som jag gjorde så fanns det inte utrymme för dem liksom. Det var antingen eller helt enkelt.
I högstadiet så blev det mer RnB. Usher och Destinys child var the shit. Beyonce är en kvinna som jag än idag avgudar, för allt hon gör förutom hennes musik. Haha. Sjukt? Ja.
Enda sen hon gick solo så har hon gjort nåågra låtar som jag verkligen gillat, men jag vet faktiskt inte vad det är med de andra. Så fort jag lärt mig låtarna så känns de som en börda. Oorkar liksom inte lyssna på dem.
Men aaaaaaaaaaallt annat med den där kvinnan är GULD. Hela hon som artist, hennes utseende, hennes dans, hennes kreativitet, hennes sätt att vara, att hon är så jordnära trots sina framgångar, att hon lyckats hålla sig ifrån trubbel trots hennes karriärstart i unga ålder, att hon lyckats bli den hon är utan att sälja ut sig och sin kropp som i princip alla andra tjejer i den branschen gör.
Mot gymnasiet började jag lyssna på mer, hmm..konstig musik? Imogen Heap var nog den enda "kända" alla andra var bara okända människor. Sen blev det mer och mer indierock. Mitt första år i jkpg var det baara The Killers som gällde. Två album i min mp3 som snurrade runt kooonstant.
Men i övrigt har jag faktiskt varit och är en allätare. Jag lyssnar på allt. Sen går det i perioder mycket. Men det finns en genre som jag lyssnat mindre på. Eller två st.
Rap och hiphop.
Det är sällan jag hör rap som jag älskar på sekunden. Förutom här. P. Diddy och Christina Auilera. Vet inte om det är hans ord som knäcker systemet, om det är en blandning av orden och musiken? Något är det i alla fall. Jag får fnatt varje gång i alla fall.
Let's play a game, let's pretend for a second
You dont know who I am, and what I do
Lets just put it to the side.
I can feel your heart beating, I can hear you breathing
Look into your eyes, tryna see into your mind, see into your soul.
No limits to the levels me and you can go,
When it's me thats in control
But it's something bout you that makes me wanna change
I like the way you dancin, and the way you play the game
I like the way you take away the pain,
The way you tell me that you want it, not sayin a thing
The way you got me going, got me going out of my brain
I see us going at it, going in and out of them lanes
I don't want your innocence, I don't want you to settle,
I don't want a commitment and I don't want you to suffer.
I don't want your number, baby I want you to wonder.
I want you to come up looking like something you want to.
Det enda bandet som jag inte avgudade och lyssnade överdrivet på var faktiskt Backstreets Boys. Jag vet, konstigt. Men älskade man Spice girls så mycket som jag gjorde så fanns det inte utrymme för dem liksom. Det var antingen eller helt enkelt.
I högstadiet så blev det mer RnB. Usher och Destinys child var the shit. Beyonce är en kvinna som jag än idag avgudar, för allt hon gör förutom hennes musik. Haha. Sjukt? Ja.
Enda sen hon gick solo så har hon gjort nåågra låtar som jag verkligen gillat, men jag vet faktiskt inte vad det är med de andra. Så fort jag lärt mig låtarna så känns de som en börda. Oorkar liksom inte lyssna på dem.
Men aaaaaaaaaaallt annat med den där kvinnan är GULD. Hela hon som artist, hennes utseende, hennes dans, hennes kreativitet, hennes sätt att vara, att hon är så jordnära trots sina framgångar, att hon lyckats hålla sig ifrån trubbel trots hennes karriärstart i unga ålder, att hon lyckats bli den hon är utan att sälja ut sig och sin kropp som i princip alla andra tjejer i den branschen gör.
Mot gymnasiet började jag lyssna på mer, hmm..konstig musik? Imogen Heap var nog den enda "kända" alla andra var bara okända människor. Sen blev det mer och mer indierock. Mitt första år i jkpg var det baara The Killers som gällde. Två album i min mp3 som snurrade runt kooonstant.
Men i övrigt har jag faktiskt varit och är en allätare. Jag lyssnar på allt. Sen går det i perioder mycket. Men det finns en genre som jag lyssnat mindre på. Eller två st.
Rap och hiphop.
Det är sällan jag hör rap som jag älskar på sekunden. Förutom här. P. Diddy och Christina Auilera. Vet inte om det är hans ord som knäcker systemet, om det är en blandning av orden och musiken? Något är det i alla fall. Jag får fnatt varje gång i alla fall.
Let's play a game, let's pretend for a second
You dont know who I am, and what I do
Lets just put it to the side.
I can feel your heart beating, I can hear you breathing
Look into your eyes, tryna see into your mind, see into your soul.
No limits to the levels me and you can go,
When it's me thats in control
But it's something bout you that makes me wanna change
I like the way you dancin, and the way you play the game
I like the way you take away the pain,
The way you tell me that you want it, not sayin a thing
The way you got me going, got me going out of my brain
I see us going at it, going in and out of them lanes
I don't want your innocence, I don't want you to settle,
I don't want a commitment and I don't want you to suffer.
I don't want your number, baby I want you to wonder.
I want you to come up looking like something you want to.
Kommentarer
Trackback
