Lalala
lalalalala
Jag ser inte.
Jag hör inte.
Men jag känner.
Så vad gör det? Då kan man lika gärna se och höra, det är ju inte det som skadar.
Lalalalala
stressliv
Det är INTE många kvar här idag kan jag lova!
Jag och fyra män. Tidigare idag var jag och sex stycken, två har alltså smitigt ifrån. Smart, tycker jag.
Sen att jag är ensam här utan kvinnorna är kanske en ganska bra förklaring till hur rolig lunchen var idag! Vi satt och hade ROLIGA och BRA diskussioner.
Sen kom de in på sånt som jag inte förstår mig på. Ja, som livserfarenhet. De snackar om alla städer de besökt. Vilka länder de jobbat i. Vilka ställen i diverse länderna som är värda ett besök etc.
Sånt får mig att vakna till och tänka att fan, jag är verkligen u n g. Barnunge. En liten skitunge som tycker att det är en erfarenhet att flytta till stad som ligger max 4 timmar ifrån ens hemstad.
Haha.
Sånt garvar de åt, som bland annat bott i afrika och jobbat i fem år! (Och då är INTE i Sydafrika man bott i...)
Nej, jag är fortfarande ung och jag ska sluta ha så jäkla bråttom att bli vuxen och börja jobba.
Det minns jag att en kille sa åt mig på förra årets bal. Han lobba för att jag skulle ta ett sabbatsår och söka in till Studentkårsstyrelsen.
Va? ALDRIG i livet. Jag ska ut och jobba om två år. Det var mitt svar.
Riktigt jävla dumt svar kan man tycka idag.
Inte för att jag tror att jag skulle ha gjort ett bättre jobb än personen som suttit i år, absolut inte...inte på långa vägar.
Utan mer tanken av att ha så bråttom...det börjar att störa mig något så enormt. Jag är utexaminerad som nyssfylld 22 åring.
Vad har jag att se framemot då? C:a 45 års jobb?
Nehedu. Jag skulle ha dragit på någon barskola i typ Malta, Magaluf eller vart man nu hänger som artonåring, innan jag tog tag i studierna!
10 000 hjärnceller fattigare men med en upplevelse (som man kanske iofs inte skulle ha något minne av...höhö)rikare.
Ehh.. Å jag skulle bara skriva att vi endast är fem stycken kvar på dessa två våningar....
+
världens längsta helg
Vi hade tänkt att fylla den här helgen med massa skratt och minnen. Istället blev det det motsatta.
Vi fick beskedet strax efter midnatt på fredan och gick upp till mig direkt och försökte få i oss ett par timmars sömn. Det var fortfarande helt overkligt.
Det gick inte ens att gråta. Det var ju inte sant.
Lördagmorgon gick vi för att äta frukost på en närliggande kafeteria och begav oss senare mot ICA för att handla det som var nödvändigt till hemresan.
Fortfarande så kunde ingen tro på det som hade hänt.
Tills min mamma ringde mig i ICAkön.
Sju hugg.
Tårarna spruta ut mitt i ICAkön. Folk vände sig om men ingen brydde sig särskillt mycket.
Den första biten av hemresan satt vi och bara grät.
Men fortfarande så kunde ingen riktigt tro på det.
Vi kommer hem och byter om till svart.
Åker hem till familjen för att försöka visa stöd, men det går inte riktigt...
Ingen förstår att det är sant. Inget sånt ska väl kunna ske?
Man försöker att inte tänka på det, men det går inte. Man känner sorgen runt hörnet hela tiden...varje gång man ser bilden så är det, som någon annan beskrev det, som att få en hink med iskallt vatten hällt över en.
Mina tankar går till familjen de närmaste dagarna. Vila i frid, kära barndomsgranne.
Halvtomt eller halvfullt?
Jag är en optimist (till skillnad från min syster, som nog måste va världens mest pessimistiska människa på denna jord)
Och så känner alla till frågan; är glaset halvfullt eller halvtomt? Och alla vet vad det innebär va?
I regel ska jag då svara halvfullt, men sen så tänkte jag på det lite mer...
Jag vill gärna svara att det är halvtomt och att jag alltid strävar efter att få ut det bästa av alla situationer. Alltid sträva efter det bättre, till det bästa.
Jag har den synen på livet, jag gör det jag älskar, jag är omringat av folk jag älskar, jag har min tro, jag har mina mål - aa jag har inte så mycket att klaga på egentligen. Men! Jag kan alltid få det bättre!
Därför nöjer jag mig med ett halvtomt glas, trots att jag är en optimist. Ett halvtomt glas som jag sedan strävar efter att få fullt, hela tiden.
Har jag rätt eller har jag missat det roliga med den frågan?
dialekter
...varför har man en skånsk nyhetsankare? Jag förstår ingenting. Jag har ansträngt mig, det har jag.
Och jag brukar förstå, trots att halva mitt energisförråd försvinner för dan, men jag förstår ändå.
Men inte idag. Inte på Tv. Och absolut inte innan morgonkaffet!!
drömmar
Eller jo, förutom att jag glömt båda mina leggings där wich leaves me too, inga leggings...sedan har jag glömt en tunika och en skjortklänning. Och ja, min kaffebryggare, igen.
Ska snart sätta igång med pluggandet men känner att jag lär slockna så fort jag börjar att läsa. Ville så jäkla gärna fortsätta drömma imorse!
Finaste drömmen...
Ni vet när man får såna speciella drömmar? Såna drömmar som präglar hela dagen, det går liksom inte att sluta tänka på dem. Man utvecklar den i sin egna fantasi, allt för å försöka återuppleva den goda drömmen.
