MKV-familjen minus en
Godmorgon,
igår sprang jag till skolan, halvt om halvt överlycklig över mitt seminarium. Hur kan jag älska skolan så mycket? Jag säger det här utan som helst ironi. Alltså mitt program...studenterna på programmet...igår fick vi väl det alla bekräftat. I hela skolan, till och med ledningen, så kopplar man MKV programmet till "familjen", MKV-familjen.
Jag kom till skolan och ser ett gäng MKVare med helt rödsprängda ögon och som kramar om varandra, jag går mot min grupp och möter Per och frågar vad som har hänt, varför de gråter. Han förklarar att en student har gått bort och Faris kommer och fyller in information. Jag kan inte skriva så mycket om vad som har hänt, vem det var osv. eftersom det inte blivit offentligt ännu och igår då vi hade ett krismöte på skolan med ledningen så hade ännu studentens familj inte blivit informerad.
Det hela är väldigt, väldgt tragiskt. Först var det jobbigt att bara se studentens närmaste så ledsna, speciellt då det kom som en chock - hon var ju ändå ute med dem natten innan och med under hela insparken glad och social som vanligt!
Men då VD:n pratade med oss så kunde jag inte sluta tänka på hur tragiskt allting egentligen var. Hur man kan ha gått så långt, hur man kan ha mått så dåligt. Hade man inte kunnat göra något åt saken?
Nu känner jag inte studenten, bara träffats ett par gånger och pratat litegranna, men av det lilla så förstog jag hur hon kunde vara så älskad. Det gick verkligen inte att hålla sig från tårar, ute på gatan, mitt på stan, i skolan. Men som sagt, vi är erkända som MKV-familjen och aldrig har jag kännt det så starkt som igår. Alla stog och kramades, även om man aldrig pratat innan kanske så klappade alla varandra på axlarna. Observera att det inte bara var studenterna, utbildningsledarna, lärarna o.s.v också.
Vi tände ljus och la det i vårt lilla "vattenfall?" som vi har i byggnaden. Detta vattengrejjs fylldes väldigt snabbt med blommor också.
Äsch nej. Allting är bara så tragiskt...
igår sprang jag till skolan, halvt om halvt överlycklig över mitt seminarium. Hur kan jag älska skolan så mycket? Jag säger det här utan som helst ironi. Alltså mitt program...studenterna på programmet...igår fick vi väl det alla bekräftat. I hela skolan, till och med ledningen, så kopplar man MKV programmet till "familjen", MKV-familjen.
Jag kom till skolan och ser ett gäng MKVare med helt rödsprängda ögon och som kramar om varandra, jag går mot min grupp och möter Per och frågar vad som har hänt, varför de gråter. Han förklarar att en student har gått bort och Faris kommer och fyller in information. Jag kan inte skriva så mycket om vad som har hänt, vem det var osv. eftersom det inte blivit offentligt ännu och igår då vi hade ett krismöte på skolan med ledningen så hade ännu studentens familj inte blivit informerad.
Det hela är väldigt, väldgt tragiskt. Först var det jobbigt att bara se studentens närmaste så ledsna, speciellt då det kom som en chock - hon var ju ändå ute med dem natten innan och med under hela insparken glad och social som vanligt!
Men då VD:n pratade med oss så kunde jag inte sluta tänka på hur tragiskt allting egentligen var. Hur man kan ha gått så långt, hur man kan ha mått så dåligt. Hade man inte kunnat göra något åt saken?
Nu känner jag inte studenten, bara träffats ett par gånger och pratat litegranna, men av det lilla så förstog jag hur hon kunde vara så älskad. Det gick verkligen inte att hålla sig från tårar, ute på gatan, mitt på stan, i skolan. Men som sagt, vi är erkända som MKV-familjen och aldrig har jag kännt det så starkt som igår. Alla stog och kramades, även om man aldrig pratat innan kanske så klappade alla varandra på axlarna. Observera att det inte bara var studenterna, utbildningsledarna, lärarna o.s.v också.
Vi tände ljus och la det i vårt lilla "vattenfall?" som vi har i byggnaden. Detta vattengrejjs fylldes väldigt snabbt med blommor också.
Äsch nej. Allting är bara så tragiskt...
Kommentarer
Trackback
