You shine!

Jag minns hur det var på dagis, när man var ute och lekte. Mitt i all lekande kunde man se någon vuxen går förbi lekplatsen.
Vuxna var ju så häftiga, de kunde svaret på alla ens frågor, de hjälpte än när man inte riktigt nådde - de var helt enkelt ens hjältar.
Så när man såg den där vuxna personen gå förbi lekplatsen man var på så passade man på att heja på dem. De hejade självklart alltid tillbaks. Hjältar gör sånt.
Ibland, vissa dagar då man kände sig extra busig kunde man springa fram till staketet och försöka börja prata med dem. Självklart svara dem snällt på alla ens frågor då också.

Jag minns särskillt en dag, solen hade precis kommit fram och jag lekte i sandlådan, som låg längst ut mot stängslet, med min bästis då en kvinna gick förbi. Hon verkade ha bråttom och såg rätt så bitter ut... Men jag testade att hälsa på ändå.

Hon stannade upp, vände sig mot mig och hejade väldigt glatt tillbaks. Ännu en hjälte.
Veckan därpå så gick en liknande vuxenvarelse förbi. Hon verkade likförbannat också lika stressad ut och minst lika bitter.
Men jag testade att heja ändå.

- Hej! hörde jag plötsligt ett litet barn från dagiset bredvid skrika.
- Hej! svarade jag lite glatt och tänkte...

... det var ju trots altl bara en vecka sedan jag själv stod där och skulle hälsa på alla mina hjältar.