utomlandsterminen

Vart tog pause knappen vägen?
Tiden går sjukt fort. Man skulle hinna träffa en massa, många gånger. Men om fem dagar sitter jag där igen ensam och ångrar att jag inte passade på att träffa alla gamla godingar.

Tiden går sjukt fort,
hur många gånger säger man inte det? Och hur länge har man inte gjort det? Tiden kommer alltid att gå fort så det gäller väl bara att ta tillvara den.
Under hela kvällen och lite in på natten har jag suttit med min ansökan, som nu halvt är inlämnad. Och det känns så sjuukt! Man vet liksom inte vad man ska förvänta sig...man vill inte få för stora förhoppningar, men samtidigt så måste man börja förebreda sig på att man kanske, bara kanske kommer att bo i ett främmande land nästa år.
Usa, Kanada, Mexico, Korea eller Österrike?
Eller godingen Jönköping?

Mina knän skulle svika mig om jag kom in på något av dessa länder, av lycka. Tårarna skulle ha sprutat - faktiskt! Men inte så mycket av att just få åka dit...mest för att man lyckats liksom. 
Men samtidigt känns det inte alltför farligt att vara kvar i Jönköping sista terminen heller!

Allt som händer, händer av en anledning. Precis allt.
Så nånstans, i någon bok står det redan klart om jag kommit in eller inte.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0